Klockan tickar iväg mot midnatt och jag kan verkligen inte komma till ro. Det känns i hela kroppen nu att dagarna bara blir färre och färre innan jag drar. Många kan väll tänka "det är ju bara en resa", men för mig är det så himla mycket mer. När jag lämnar Sverige har jag ingen fast punkt kvar här, och då tänker jag direkt på skola eller jobb, inte familj och vänner, för där stängs ju inte dörrarna. Men jag lämnar Sverige och tryggheten för att leva i ett land jag aldrig någonsin besökt, för att leva med männskor jag aldrig någonsin träffat, men inte heller vilka männskor som helst, min farmor, min släkt, min familj, men ändå personer jag aldrig.någonsin.träffat! HUR KOMMER DET ATT BLI!?
Hur länge dröjer det innan jag får jobb? Får jag jobb? Var kommer jag jobba? Hur kommer min vardag se ut? Kommer det funka att bo hos min famrmor? Kommer vi komma överens? Vad äter de för mat? Tänk om jag inte tycker om maten? Kommer jag gå upp 10kg efter att ha ätit den maten som dem äter? Kryp och djur, kommer få panik över saker jag aldrig sett. Hur ska det gå?
Ja ni ser ju, det är ju inte lite jag tänker på...
Jag vill som tjuvkika i facit hela tiden, kolla efter svaret, för att se om det kommer bli rätt, eller i mitt fall mer bra. Kontrollbehovet mitt gör mig galen, även fast jag kan vara väldigt fleksibel och spontan, men just nu känns verkligen allt skitläskigt och fruktansvärt spännande på samma gång. En blandning som snart kommer göra mig sömnlös om nätterna.. JAG BLIR GALEN, nu längtar jag verkligen!
Jag skulle nästa kunna åka i morgon om jag fick bestämma, bara dra, för då skulle oron lägga sig. Men det är fortfarande en månad kvar. Oj så jag kommer få jobba med mig själv fram tills avresan, det sprätter ju redan nu i kroppen!
Kommentera