ania mitchell

Jag känner sorg för att jag känner som jag gör just nu. Känner mig oerhört hjälplös, hjälplös för att människor har svårt att lyssna, för att människor har så oerhört svårt att acceptera att det finns flera vyer, att man inte alltid tycker lika. 

Jag känner sorg när jag ser totalt vilseledda människor tro att omgivningen inte vill dem annat än ont bara för att åsikten inte är den samma de själva har. Där det inte finns någon acceptans för förändring. Där det ständigt är samma gamla och inget annat och när minsta annan vy försöker visa sig, stroppar man upp ännu ett lås på dörren. Att klara av att leva en hel livstid på detta vis är för mig helt orimligt!

Ständigt förändras världen, ibland till det bättre och ibland till det sämre, men det är ett tåg som för var dag som går allt snabbare rullar och ju senare man väljer att kliva på det desto svårare blir det att anpassa sig till den värld vi faktiskt lever i. Den värld som är idag.

Jag känner sorg för att jag känner som jag gör just nu.