Legat inne nu i typ två dagar och kände att friskluft var något jag behövde, så tog och rastade kameran ute på gården. 
 
 
 
 
 

Fredag igen och veckan har flugit iväg. Vi har haft utvecklingssamtalsvecka vilket gjort att jag haft typ en lektion per dag, något som gjort att jag har fått flera saker gjort. Jämn vecka är det också vilket innebär att jag är ledig i helgen, tyvärr har ju inte halsen min riktigt varit med mig och hostan höll mig vaken i natt. Serier och sängen har varit min bästa vän idag, och nu myser jag för mig själv framför idol.

 

Senast jag kikade in här berättade jag ju om mina funderingar om efter gymnasiet, jag berättade om alla mina frågetecken jag haft och hur jag samtidigt ständigt vill sträva efter trygghet.

 

Känns skönt att nu ha det klart för sig, att jag äntligen bestämt mig, inte bara att jag bestämt mig för vad jag ska göra ett tag efter gymnasiet, utan även att jag bestämt mig för att för första gången någonsin åka och besöka min farmor.Många vet att jag har familj och rötter lite här och var i världen och de två senaste somrarna har jag rotat i mammas släkt på Island, nu är tanken att ge mig an den andra sidan av familjen.

 

14onde augusti 2014 lyfter mitt plan till min andra sida av släkten, min pappas familj, min farmor och mina kusiner. En enkelresa till USA är bokad. 

 

En del av min släkt i USA. 
 

 

 

Hej på er. Idag bubblar det inom mig, tankarna är inte få och jag håller på att bli galen samtidigt som jag typ känner fjärilarna i magen. (gud nu lät det som om jag gått och blivit kär eller nått, men så är inte fallet… haha)

Jag börjar allt mer inse att det inte är länge kvar i skolan, och veckorna bara flyger förbi. Jag får lite smått panik och letar efter den där pausknappen att trycka på. STOPP- för att få andas lite, se mig omkring och bara fundera i lugn och ro för en liten stund.

Känslan inom mig och den positiva inställningen till livet har verkligen gått framåt och jag kan nästan ta på skillnaden från hur jag mådde i tvåan. Mycket har varit omöjligt och energin har helt klart varit på minus sidan, men nu staplar jag men sakta men säkert ändå framåt och kan lätt skymta studenten i vitögat.

För mig har tanken på efter gymnasiet inte vart En, och jag har egentligen under en längre tid grävt och letat inom mig och försökt känna efter vad jag vill. Jag kan inte bara invänta studenten och sen tänka att, ”det löser sig.” Jag behöver ett jobb och jag behöver en platts att bo på som jag trivs på.

Jag trivs verkligen i Umeå och jag älskar mitt boende. Allt jag har här har jag byggt upp själv och alla kontakter jag har, har jag knutit själv.  Jag har så många fantastiska människor runtomkring mig här i Umeå att jag nästan blir skakis när jag tänker på det. Jag tycker om alla så otroligt mycket, vilket även gör att det känns jobbigare att tänka tanken på att flytta härifrån. För det är alltid lätt att komma Hem till Kiruna, till min familj och vänner där, men lämnar jag Umeå så känns det inte som att besöken hit kommer bli lika många. Ett boende är inte en självklarhet på samma sätt som hos mamma i Kiruna och vem vet vilka jag har kontakt med här i Umeå när jag engång flyttat här ifrån? Så mycket som förändras hela tiden.

Men frågan är om jag skulle trivas i Kiruna igen efter tre år borta? Jag tvivlar ju ganska mycket på det…tyvärr. Någon vecka eller så skulle väll kännas okej, ”rätt skönt att vara tillbaka”, men sen tror jag bara att tanken ”ta mig här ifrån igen!” skulle existera i huvudet på mig. Och att kliva upp på morgonen och vara sugen på ett glas juice och inse att den är slut fast man köpte ett nytt paket kvällen innan, den frustrationen längtar jag inte efter… Ganska skönt att bo själv och veta vad man har.

Så vad vill jag egentligen? Det har verkligen svajat från vecka till vecka, suget efter ”det där” har varit olika hela tiden, men nu tynger det ändå över mer åt ett håll. Jag har alltid gått och sagt att vid jul måste jag veta vad jag vill göra, och jag känner verkligen så. För mig spelar det ingen roll vad andra tycker, vissa tänker som jag tidigare nämnde ”det löser sig”, eller att ”ääh, men inte redan”. Men en av dem viktisgaste sakerna för mig i livet är, trygghet och det är något jag ständigt kommer kämpa för! En säker tillvaro önskar jag alla och även mig själv!

 

Jag stannar i Umeå, vi ses en annan gång Kiruna? eller Hejdå Umeå och Hej Kiruna?  Eller varför inte, en världsresa nästa! Aaa, vad det nu blir återstår att se och vad jag känner just nu, Just ikväll håller jag lite för mig själv. Vem vet, när jag vaknar upp imorgon kanske suget efter ”det där” är något helt annat.

 

Och om du nu orkade läsa allting, tack för det! :) 

 


 

Vill även passa på att gratta min lillebror Adrian som fyller hela 17 år idag.

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! 

 

Här är några bilder från när vi friade Adrian förra veckan då jag var hemma på lov! 

 
Saga ÄLSKAR kalas och allt som hör där till. Adrians paketöppning kollade hon spännt på!
Min fina lillebror, även den enda jag har samma mamma och pappa med. Adrian Steven Mitchell.
Försökte få en bild på kärleksparet och Saga, men det var inte det enklaste. 
"Alla tittar hit nu, jag ska ta en bild!" Varför blir sånna här bilder alltid sämst!?
Mommos älskade marängtårta är en standar när man fyller år!
Saga älskar att synas och underhöll oss med en "läskig" spökhistora, vi andra skratta så vi grät i omgångar..
Hjärtat smälter när man ser dem här bilderna på dem finaste syskonen i världen. 
Hjärta er!