Hej, ikväll snurrar tankarna i skallen lite. Både Candice och Robbie jobbar ikväll, och inte jag, så sängen min håller mig sällskap under tiden. Har spenderat några nätter över hos dem, blir mycket godis och filmtittande. Harry Potter och Frozen är det som vi på senaste ägnat lite tid åt.

Dagarna här borta blir bara färre och färre och känslorna är rätt blandade. Har så kul med Candice och Robbie, vi umgås varje kväll och skrattar 80% av tiden, så det känns så klart jätte tråkigt att jag ska åka hem. Men trots det så har jag ju under en sådan lång tid längtat hem till Sverige och mitt egna liv, att det ändå känns bra att jag snart har trygghet under fötterna igen. 

Jag har sagt det förut, jag kommer att åka upp till Kiruna först en kortare stund innan jag sedan återvänder hem till Umeå. Kiruna är staden jag växt upp i men tyvärr finns inte hem längre kvar där, mitt barndomshem finns inte längre kvar efter att ha bott där 14 år av mitt liv. Den enda platsen som någonsin kommer kännas som trygg är mommo och Bengts hus på Piksivägen, vilket också är enda alternativet för mig att stanna på när jag besöker Kiruna. Jätte tråkigt, men sant. 

Om allt går som jag vill kommer jag även att spendera jul och nyår i Umeå. Hoppas på att kunna hitta jobb där nere inom en snar framtid, eller att jag kommer in på skola efter årsskiftet. Mycket som är oklart, men jag har så många fina människor runt om mig att jag vet att jag kommer få det stöd jag behöver för stunden. 

Torsdag den 13 november landar jag i Sverige. 

 
Oklahoma, Sverige, USA,

Hej på er. Åter igen, tusen tack för alla fina mejl och kommentarer jag får av er som tittat in här. Jag blir så fylld av tacksamhet, tacksamhet för att jag känner så många fina människor som bryr sig. Jag.blir.rörd! Djupt in i själen, ärligt! Trots att jag känt besvikelse över att resan inte blev som jag kanske hoppades att den skulle, och fast den inte öppnade alla de dörrar jag föreställde mig att den kunde, så är jag, som jag sagt tidigare, väldigt glad att jag valde att göra denna resa. Den här resan har verkligen fått mig att inse hur viktigt det är att omringas av människor som får en att må bra, av människor som tar fram den bästa sidan av dig och som låter dig vara just den du är. 

 För var dag som går här, för var dag som tar mig närmare hem kan jag inte sluta tänka på hur TACKSAM jag är. Jag vet inte varför jag tänker som jag gör, men jag blir alldeles varm inombords. Jag vill säga att jag inte har någonting när jag kommer tillbaka till Sverige, inge jobb, skola, sysselsättning eller boende men jag inser ju nu när jag skriver hur mycket jag egentligen har att komma tillbaka till. Till alla er där hemma, Umeå som Kiruna, till alla er som jag är tacksam över att jag har i mitt liv. Gud så jag smörar på, men det bara kommer ur mig. Efter att ha spenderat så många dagar på ett och samma rum utan att knappt prata med någon, så klarar jag inte av att inte dela med mig av det jag känner. Jag är social och jag älskar att vara runt människor, prata med människor och göra saker med och för människor. När man inte längre kan styra över det eller har möjlighet att göra det, och för en längre tid gör absolut ingenting, då håller man på att bli tokig. Jag har bara känt hur jag gått utförs, tills jag bestämde mig för att fatta beslutet att åka hem tidigare än planerat. Det bästa beslutet jag tagit, trots att jag ännu inte är hemma. 

 
 
Bara TACK till alla er som hört av sig och för allt fint ni skriver till mig. Vad har jag gjort för att förtjäna så många fina människor i mitt liv. Jag är  tacksam.
 
Tacksamhet, USA, funderingar,

Det är med blandade känslor jag fortsätter att skriva här på bloggen, men för första gången sen jag kom hit kan jag inte hindra tårarna från att komma. Framför allt för att jag känner mig extremt besviken, besviken över att den här resan inte alls blev så positiv som jag tänkt mig, men också för att jag känner lättnad över att jag bestämt mig för att återvända hem. 

Jag känner mig så extremt kluven, förvirrad och inte alls som mig själv. All längtan och alla förberedelser, jag var så redo för nya äventyr och möjligheter. Det här var det sista jag ville se hända. Jag har verkligen insett att saker inte alls blir som man tänkt sig eller hoppats på och att hur positiv du än är för nya utmaningar kan vissa saker få dig att helt tappa lusten. 

Min resa skulle innebära möten men människor jag aldrig någonsin träffat, men inte heller vilka människor som helst, min familj, min pappas familj jag aldrig någonsin träffat. Jag visste inte hur någonting skulle bli, och jag hade ingen aning om hur jag skulle komma att uppleva saker, men jag var öppen för allt. Väl på plats möttes jag framför allt av kulturkrocken, men även familjetvister jag ganska snabbt insåg att jag inte ville vara en del av. Dock svårt att  hålla sig på avstånd när man lever mitt bland alltihop. När man tillslut blir ifrågasatt och inte klarar av att hålla med då ens moral ligger någon helt annan stans, fick tyvärr det hela att rinna över. Det.blev.inte.alls.som.jag.tänkt.mig.

Jag insåg ganska snabbt att jag inte kunde se en framtid på plats och valde att bege mig till min pappa fortare än planerat i hopp om att få en mer varierande vardag och känna lust till saker. Väl på plats här fortsatte jag dock att känna samma sak, samma sak som jag känt sedan jag kommit till staterna, längtan efter mitt liv, längtan efter hem. 

Jag har varit borta i åtta veckor, och när jag väl landar på svensk mark igen kommer jag att ha spenderat tre månader i staterna. Det kan låta kort, och många kan komma att tycka att jag gett upp för fort och flera refererar till egna resor och erfarenheter och ber mig hålla ut. Men har ni tänkt på att de flesta som åker i väg på en längre resa oftast har vardagen ordnad eller rest i sällskap med någon och med ett antal tusenlappar i fickan. Även om hemlängtan för er också kommit krypande så har ni oftast haft måsten att göra dagligen, om så barnpassning eller skola, men jag har inte haft någonting. Att ägna 23 av 24 timmar i samma rum dagligen är inte optimalt. Speciellt inte när man vet att man kan ägna sin tid åt så mycket andra givande saker. 

Jag måste tänka på mitt välmående och tyvärr har den här resan mer laddat ur mina batterier än gett mig ny energi till livet. Jag har verkligen insett att saker inte alls blir som man tänkt sig eller hoppats på och att hur positiv du än är för nya utmaningar kan vissa saker få dig att helt tappa lusten. Trotts att nu den här resan inte alls blev som jag tänkte mig, är jag ändå otroligt glad att jag valde att göra den. Jag fick träffa träffa min rötter och se var jag kommer från och jag fick se min pappa igen efter fem år.  Trettonde november landar jag på svensk mark igen.

 
 
 
Vad som komma skall har jag ingen aning om, men jag tror på att allt sker av en anledning. Nya äventyr väntar. 
 
 
 
USA, funderingar, tankar,