Imorgon jobbar jag mitt sista pass på Rosengården för den här sommaren. Känns så skönt då jag ännu inte riktigt fått vila ut efter studenten, men samtidigt känns det ju lite tråkigt. Kommer sakna alla härliga gamla männsikor och säkert också tanterna med humör som konstant trycker på larmet så man får springa som en tok... Det har i alla fall definitivt varit en lärorik sommar som jag kommer bära med mig i mitt bagage framöver. Ingen väljer att bli dement, men tyvärr får inte alla leva livet ut hemma. 
 
Jag har tre dagar på mig att nu packa, och jag vet inte alls var jag ska börja. Tanken var att starta redan ikväll, men  det går som inte riktigt... Jag får ont i magen och lite smått panik och lägger mig raklång i sängen istället. Behöver moraliskt stöd brevid mig när jag packar känner jag, för det här känns inge kul. Så blandade känslor, jag har längtat så oooerhöört länge på den här stunden, och nu är den snart här och jag kan nog inte riktigt fatta det. Men samtidigt ska jag lämna så mycket och jag har egentilgen ingen aning när jag kommer tillbaka... Jag har ingen returbiljett tillbaka, och det känns skitläskigt om jag ska vara ärlig! 
 
Nä nu ska jag gråta en skvätt och få känslorna ur mig sen ta tag i livet! Packa måste jag ju göra någongång!
 
 
En va mina fantastiska barndomsvänner hämtade mig idag efter jobbet och tog mig till toppen av Kiruna. Hon tänkte jag skulle få se min hemstad från sin vakraste vy en sista gång innan jag lämnar landet. Jag hjärta Kiruna känner jag ikväll! 

Kommentera

Publiceras ej