ania mitchell

Hej på er alla. Jag har precis tittat färdigt på gårdagens sändning av Idol som jag ivrigt följer trotts min resa på andra sidan jorden. Går ju inte att undgå att Mollie är riktigt duktig och sen är ju Rolf otroligt skön tycker jag!

Idag är en dag då jag verkligen längtar efter svensk mark och alla jag känner. Sovit min tredje natt nu här i Oklahoma hos pappa och Jennifer. Det är verkligen annorlunda här. Annorlunda från Florida, annorlunda från Sverige. USA är definitivt ett land med många världar i, många nationaliteter, många olika livsstilar och det är svårt att se normen. Av vad jag har sett under min tid i staterna så kan jag ju säga att det är allt annat än IKEA vitt och svart. Sverige är fyrkantigt, rent och stelt till skillnad från Amerika. Här finns lite av varje. Husen kan vara hoplappade med vad man kunnat hitta och dörrarna skeva men bilen på uppfarten kan vara en nyare modell. Ungefär så är standarden var jag just nu befinner mig. Country, man tager vad man haver och gör det bästa av det, men kärlek finns det gott om. 

Så mycket är annorlunda och så mycket att ta in. Här runt omkring har många hundar ute på gårdarna och på vissa ställen tittar hemlösa hundar fram. Jag får som ont inom mig, jag tycker så synd om både människor och djur att jag ibland vill sätta mig i ett hörn och gråta. Sverige är så annorlunda, men jag måste hela tiden tänka att det här är deras vardag och vad de är vana vid, dock är inte jag det och tror aldrig jag kommer bli det.

Tack för Sverige, tack för ett fantastiskt land som jag har fått växa upp och leva i! 

Jag vet verkligen inte hur jag ska göra med resten av min resa och hur lång jag vill att den ska vara. Jag har ju som ännu inte hittat en fast punkt och en vardag. Visst jag har nyss kommit till pappa och jag ska stanna här ett tag, får eventuellt börja jobba i veckan som kommer, vi måste bara se över lite papper. Men sen efter det är min resa rätt oklar. Vet att många både säger och säkert tänker att, "njut och upplev", jag försöker men jag är för begränsad här. Både hos farmor och pappa. Jag bor hos min familj var alla har sin egen vardag och när jag inte reser med obegränsat med tusenlappar i fickan är det svårt att göra saker på egen hand. Visst jag har gratis husrum, en egen säng att sova i och internett, men jag vill uppleva mer och det är svårt! Att ha det så här tar mer på en än det ger en, och jag vet inte om jag tycker det är värt det. Visst när jag väl är tillbaka på svensk mark kommer jag nog blicka tillbaka på denna resa och ta lärdom av den, men just nu känns saker verkligen segt och tufft. 

Ania är van med proppfullt schema! Jag är van att ha många människor runtomkring mig och kunna styra över min egen vardag. Visst jag har länge känt att jag behövt andas och få en paus  men jag har verkligen insett hur tacksam jag borde vara över mitt liv, och hur mycket jag faktiskt gillar att ändå ha det så. 

På något konstigt vis känns det som om jag mer förlorat mig själv under den här resan. Jag har som inte blivit fylld av massa positiv energi och känt att batterierna blivit laddade. Jag har mer känt mig stressad över att inte kunna ha kontroll över mitt liv och det i kombination av att vara så långt ifrån det jag är van vid och det som får mig att känna mig trygg, känns ärligt talat, jätte jobbigt...

Jag visste inte hur någonting skulle bli, och jag var öppen för allt, men jag vet inte hur mycket längre jag orkar kämpa för en vardag som jag står ut med till Januari och om det ens är möjligt. Jag känner att jag skulle kunna komma hem nästa vecka, och så har jag faktiskt känt under en längre tid nu. Jag tror inte riktigt jag var redo för den här stora förändringen och det har absolut inte blivit som jag hoppades. Jag känner mig besviken, ledsen och längtar otroligt mycket hem just nu. Mamma vill du betala en flygbiljett hem till mig inom en snar framtid?!

Jag saknar så mycket...

Sista bilden. Foto av : Rebecca Lundh