ania mitchell

Det är med blandade känslor jag fortsätter att skriva här på bloggen, men för första gången sen jag kom hit kan jag inte hindra tårarna från att komma. Framför allt för att jag känner mig extremt besviken, besviken över att den här resan inte alls blev så positiv som jag tänkt mig, men också för att jag känner lättnad över att jag bestämt mig för att återvända hem. 

Jag känner mig så extremt kluven, förvirrad och inte alls som mig själv. All längtan och alla förberedelser, jag var så redo för nya äventyr och möjligheter. Det här var det sista jag ville se hända. Jag har verkligen insett att saker inte alls blir som man tänkt sig eller hoppats på och att hur positiv du än är för nya utmaningar kan vissa saker få dig att helt tappa lusten. 

Min resa skulle innebära möten men människor jag aldrig någonsin träffat, men inte heller vilka människor som helst, min familj, min pappas familj jag aldrig någonsin träffat. Jag visste inte hur någonting skulle bli, och jag hade ingen aning om hur jag skulle komma att uppleva saker, men jag var öppen för allt. Väl på plats möttes jag framför allt av kulturkrocken, men även familjetvister jag ganska snabbt insåg att jag inte ville vara en del av. Dock svårt att  hålla sig på avstånd när man lever mitt bland alltihop. När man tillslut blir ifrågasatt och inte klarar av att hålla med då ens moral ligger någon helt annan stans, fick tyvärr det hela att rinna över. Det.blev.inte.alls.som.jag.tänkt.mig.

Jag insåg ganska snabbt att jag inte kunde se en framtid på plats och valde att bege mig till min pappa fortare än planerat i hopp om att få en mer varierande vardag och känna lust till saker. Väl på plats här fortsatte jag dock att känna samma sak, samma sak som jag känt sedan jag kommit till staterna, längtan efter mitt liv, längtan efter hem. 

Jag har varit borta i åtta veckor, och när jag väl landar på svensk mark igen kommer jag att ha spenderat tre månader i staterna. Det kan låta kort, och många kan komma att tycka att jag gett upp för fort och flera refererar till egna resor och erfarenheter och ber mig hålla ut. Men har ni tänkt på att de flesta som åker i väg på en längre resa oftast har vardagen ordnad eller rest i sällskap med någon och med ett antal tusenlappar i fickan. Även om hemlängtan för er också kommit krypande så har ni oftast haft måsten att göra dagligen, om så barnpassning eller skola, men jag har inte haft någonting. Att ägna 23 av 24 timmar i samma rum dagligen är inte optimalt. Speciellt inte när man vet att man kan ägna sin tid åt så mycket andra givande saker. 

Jag måste tänka på mitt välmående och tyvärr har den här resan mer laddat ur mina batterier än gett mig ny energi till livet. Jag har verkligen insett att saker inte alls blir som man tänkt sig eller hoppats på och att hur positiv du än är för nya utmaningar kan vissa saker få dig att helt tappa lusten. Trotts att nu den här resan inte alls blev som jag tänkte mig, är jag ändå otroligt glad att jag valde att göra den. Jag fick träffa träffa min rötter och se var jag kommer från och jag fick se min pappa igen efter fem år.  Trettonde november landar jag på svensk mark igen.