Ååh blir lite smått galen känner jag. Ja jag vill ju göra tusen jävla saker samtidigt hela jävla tiden, när fan ska jag lära mig att det inte går!?!?! Asså fatta, det är TRE veckor kvar av mitt SISTA sommarlov, TRE JÄKLA VECKOR! Och jag har typ tusen saker att tänka på, tusen saker jag vill göra, tusen saker jag borde göra, tusen saker jag måste göra, TUSEN SAKER BARA HELA JÄVLA TIDEN!
När ska jag lära mig. Lära mig att det inte går att göra allt här i livet. Lära mig att man måste prioritera. Lära mig att man inte alltid kan göra allt för alla andra fast man så hemskt gärna vill. Lära mig att kanske göra saker för bara mig själv lite oftare. När ska liksom det komma?
En sak som jag inte gjort på typ ett år och då skojar jag inte, men det är att träna. Träningen var mitt liv förut, jag har idrottat och tränat massor med olika sporter. Jag var snabb en gång i tiden. Idag gick jag liksom en promenad med 60+ :are på knappt fyra kilometer och jag fick typ ont i hjärtat!?! Asså Var försvann den Ania som prioriterade träning före ALLT annat!?
Jag minns en gång innan jul i åttan. Vi skulle ha middag på en restaurang med alla åttondeklassare och efter middagen skulle vi få våra första betyg. Jag hade kämpat som ett djur i skolan och på den tiden var jag faktisk duktig. Men efter middagen den kvällen så var jag tvungen att rusa, och hann inte med betygsutdelningen, och vet ni varför? Jo för jag skulle på min fotbollsträning. Kunde inte avstå en jäkla träning för att ta emot mina betyg jag slitit för att uppnå. Nej! Det gick bara inte minns jag att jag sa till min mentor när han frågade om jag inte kunde stanna.
Var tog liksom den Ania vägen?
Jag har nu typ inte tränat på ett år, och det inte bara känns det syns.. Ja jag har gått upp i vikt fler kilon mer än vad jag såklart skulle vilja väga. Men vet ni vad? Jag är ändå rätt nöjd med mig själv och min kropp. För jag ser inte ut som en tändsticka när jag knallar runt i tighta jeans, jag har ändå fina former som någon annan kanske drömmer om. Men Såklart hade det inte skadat att gå ner ett par kilon, komma igång med träningen på riktigt och framför allt, göra någonting för mig själv, något som jag engång älskat mer än något annat och levt för, träningen!
Jag hoppas det kommer en tid då träning är något självklart i min vardag igen. För jag vet att man mår så sjukt mycket bättre av det. Men att ta sig över den där tröskeln, (som för mig känns som en mur) det har jag inte gjort ännu. Vi får hoppas att det blir snart!
Från tusen saker till träning. Ja så går det när man låter tankarna flöda och fingrarna jobba. Det och mina drygt fyra kliometer får vara dagens träning och en start på någonting!
