"Helt slut, orkar inte gå mer. Sätter mig ner för att vila en stund, bara andas lite. Reser mig snart upp igen för att fortsätta, för att jag måste, måste hänga med. Men de tar snabbt emot, jag bara orkar inte. De gör ont i hela kroppen. Jag måste sätta mig ner igen, vila, bara andas lite till. Avståndet blir bara större och vägen känns allt mer jobbig, nästan omöjlig. Fan, jag måste! Reser mig upp och börjar springa, tar ikapp lite. Nästan, nästan framme. Bara lite till! Nu har jag de här tänker jag. Benen tar mig allt fortare fram samtidigt som tanken lämnar mig.
Smärtan smyger sig sakta fram och väcker mig till liv. Kylan kryper tätt inpå medan mörkret faller. Jag minns, AVSTÅNDET!… Jag måste, tänker jag samtidigt som kroppen inte rör en muskel.
Jag orkar inte nu."
Kommentera